Idag kan ha varit den hemskaste dagen sedan Martin berättade att han var osäker (kärleken suger ibland och life is a bitch som man säger). Jag fick nyligen vet att min mamma har massor med problem och det är inte bättre för min papppa (som var på sjukhuset idag)... Det känns så tomt och jag vet inte vem jag ska prata med, i allt detta, bland alla, så känner jag mig fortfarande så ensam, som om jag var den enda. Jag vet inte vem jag ska prata med heller, för det är inte säkert att den personen skulle förstå, eller ens bry sig... Vilka är egentligen de riktiga vännerna och vilka finns bara i ens liv för att snart försvinna?

Jag vet inte hur jag ska hantera allt, stressen, ångesten och den där känslan jag har inom mig att jag bara vill försvinna från där jag är och ta mig bort till en annan värld. Det finns två platser på den här jorden där jag kan känna mig som mig själv, där jag kan vara egoistisk och där jag känner mig trygg. Den ena är en plats i Kungsängen dit folk sällan går, dit går jag för att tänka ganska ofta, när solen är på väg att gå ned. Den andra platsen är i famnen på den jag älskar, men det är inte mycket tröst för vi ses knappt nu för tiden.

När är det nog? Jag går till skolan och är omringad av vänner som jag inte vet om jag kan prata på riktigt med, visst det är lätt att öppna sig, men hur vet jag om de står med öppen famn? När jag kommer hem är det ett jävla tjat för att mamma är sjuk i princip 9 av 10 dagar, om inte värre och det är jag som får göra allt och då menar jag: handla, diska, städa, laga mat, etc. NÄR ÄR DET NOG?... Vissa säger att jag har för höga krav på mig själv, andra tycker jag är otrevlig mot mina föräldrar och inte uppskattar dem som jag borde. :'(

Jag är i mitten av ett dilemma och jag vill inte ha någon som säger "aww stackars dig, det löser sig säkert ska du se".. Jag vill ha SVAR, jag vill veta......