I år var nog första året som jag inte såg en riktig brasa på Valborg. Nej, det berodde inte på att jag inte hade tid eller inte ville kolla, nej jag gick dit, ABSOLUT! ;) Det enda problemet var att det fanns ingenting som brann. Vi stod där hur länge som helst (kvarnen) och kollade på en hög med grenar som ingen tände. Efter ett tag så funderade de på att tända till lite, men när en hundradel brann så bestämde de sig för att släcka den igen. Sen tände de, sen släckte osv. Ja, ni förstår säkert vad jag menar med det! Allt detta frysande för jäves, för det slutade med att vi fick veta att de väntade på en brandkår (in case of emergency) så vi stack därifrån (Anna, Jenny, Jill, Jimmy, Victor och jag). Vi drog hem till Jenny och partajade med chips, godis, läsk och glass (tycker synd om hennes pappa som fick utstå allt ljud i flera timmar - ber så mycket om ursäkt!!). Det var jättemysigt, förutom att jag ramlade av sängen och gjorde illa mig. 

Kvällen var iaf underbar och jag hoppas att vi gör om de fler gånger i sommar. Nej nu är det dags att titta på TV

;) // who am i

Hahahahahahahaha... folk börjar tro att jag behöver gå i terapi? :P jag tror knappt att det är sant, visst jag mår dåligt och så men faktumet att man faktiskt ska sitta och blotta sitt liv för en främling gör ingenting bättre. Det är som att prata med en jävel på tåget å ba: "aah idag mår jag dåligt för att det och det har hänt, min morsa e sjuk och de e min farsa också. Skolan e åt helvete och jag känner mig ensam" ... Nej jag tror inte det.. Jag förstår egentilgen inte meningen med det hela, det är så jobbigt att bara prata med vännerna om det, inte för att jag gör det, men inte ens med min älskling. Jag vet inte hur långt det här kommer att gå, men jag hoppas att någon fattar hur jag känner iaf... Nån som varit hos en jävla kurator eller vad det heter som vet? ;P

kram who am i

Idag kan ha varit den hemskaste dagen sedan Martin berättade att han var osäker (kärleken suger ibland och life is a bitch som man säger). Jag fick nyligen vet att min mamma har massor med problem och det är inte bättre för min papppa (som var på sjukhuset idag)... Det känns så tomt och jag vet inte vem jag ska prata med, i allt detta, bland alla, så känner jag mig fortfarande så ensam, som om jag var den enda. Jag vet inte vem jag ska prata med heller, för det är inte säkert att den personen skulle förstå, eller ens bry sig... Vilka är egentligen de riktiga vännerna och vilka finns bara i ens liv för att snart försvinna?

Jag vet inte hur jag ska hantera allt, stressen, ångesten och den där känslan jag har inom mig att jag bara vill försvinna från där jag är och ta mig bort till en annan värld. Det finns två platser på den här jorden där jag kan känna mig som mig själv, där jag kan vara egoistisk och där jag känner mig trygg. Den ena är en plats i Kungsängen dit folk sällan går, dit går jag för att tänka ganska ofta, när solen är på väg att gå ned. Den andra platsen är i famnen på den jag älskar, men det är inte mycket tröst för vi ses knappt nu för tiden.

När är det nog? Jag går till skolan och är omringad av vänner som jag inte vet om jag kan prata på riktigt med, visst det är lätt att öppna sig, men hur vet jag om de står med öppen famn? När jag kommer hem är det ett jävla tjat för att mamma är sjuk i princip 9 av 10 dagar, om inte värre och det är jag som får göra allt och då menar jag: handla, diska, städa, laga mat, etc. NÄR ÄR DET NOG?... Vissa säger att jag har för höga krav på mig själv, andra tycker jag är otrevlig mot mina föräldrar och inte uppskattar dem som jag borde. :'(

Jag är i mitten av ett dilemma och jag vill inte ha någon som säger "aww stackars dig, det löser sig säkert ska du se".. Jag vill ha SVAR, jag vill veta......

Det har gått ungefär en vecka sedan jag var i skolan sist och det känns fan bara som en helg... Visst man hann göra mycket och så, men påsklov är ingenting jämfört med jullov och framförallt sommarlov. Så jag hade det rätt så roligt under påsklovet, jag var med pojken min och jag var i Orsa hos släkten. Det var väldigt dålig stämning i Orsa och jag ångrar nästan att jag åkte dit, det var inte alls roligt att sitta och lyssna på när släkte tjafsade hela tiden och det blev bara värre och värre, som ett tungt regnmoln över oss. Däremot var det fint väder under hela påsken och jag har ordnat en solbränna redan haha, i april! 

Nu är jag jättetrött och orkar inte blogga, -.- 

godnatt!! 

Det sägs att det sker mirakel varje dag, vare sig dom är stora eller jättesmå. Det kan säkert va allt från att en sjukdom är botad till att hitta en hundralapp på marken eller varför inte bara en tia så man kan köpa en glass. Vad det än är så finns mirakel, men vi lägger inte märke till det. Jag skulle behöva ett mirakel.

Det har inte gått en dag på flera veckor då min mamma varit frisk, jag står inte ut längre att se henne såhär, jag står inte ut att sitta hemma och veta att hon mår dåligt varje dag. Jag skulle vilja fly någonstans där jag inte behöver tänka på det, men det går inte, för det förändrar inte att mamma är sjuk. Jag kommer inte ihåg senaste gången hon och jag hade roligt tillsammans, när vi gick ut och hittade på någonting roligt, det måste varit förra året någon gång... Vi har ätit samma mat i en vecka. Jag önskar bara att det fanns någonting jag kunde göra för att få henne frisk, det känns som det är mitt fel också... Delvis för att jag blir arg ibland för att jag måste göra saker åt henne (handla, tvätta, diska osv.) men också för att jag är som jag är, tonåring.. Jag kan ha dåligt humör ibland och det gör inte saker bättre.

Det är inte nog med att min mamma är sjuk heller, utan min pappa är också sjuk ofta, men han jobbar åtminstone. Hans hjärta är dåligt, hans knän är "trasiga" och hans huvud är knaaas... Ibland känner man sig bara bortglömd, man får bara "go with the flow", lyssna på hur de klagar och hjälpa hela tiden, anpassa sig efter hur de mår osv. Jag ser ingen utväg. Kan någon hjälpa mig?

Ibland vill jag bara SKRIKA och GRÅTA, jag vill bort.. Bort från verkligeheten, men det finns ju inte...

Om jag fick önska mig tre saker här i världen så skulle det vara:

1. Mamma blev frisk

2. Pappa blev frisk

3. Få vara med min underbara pojkvän för alltid, han är det enda solskenet i mitt liv. Det är han som får mig att orka mig genom dagen och det är han som kan få mitt hjärta att le.

Föddes vi alla för att följa ett visst mönster? Det började med att jag kom in på samma spår som alla andra, jag började med att klä mig som alla andra. Vissa kallar det för mode, men jag vet inte, ska man se ut som alla andra? Är det då man blir populär? Efter det så sägs det att man blir som dem man umgås med, det innebär att jag faktiskt är som mina föräldrar, mina kompisar, min pojkvän och alla andra som känner mig. Det börjar med skämten, man börjar skratta åt samma sak, man umgås med samma personer och man börjar ibland också prata som de andra. Så där börjar det som skiljer en från alla andra att suddas ut. Dessutom säger man alltid att man blir som sina föräldrar, vem vill det egentligen. Räcker det inte med att de är ens förebilder?!

"Vi föds som starka färgblad, men dör som bleka kopior" - sant!

Jag känner mig som en i mängden, en med precis samma vanor som någon annan, en person som har samma kläder som någon annan har och lyssnar på samma musik som alla andra. Så här är vi alla, på denna runda planet och ingår alla i leken "följa-john". Vissa kanske tycker det är okej, men jag skulle vilja vara den som sticker ut ibland, jag vill vara den som syns och den som är hörd. Jag skulle vilja vara banbrytaren, men för alla som har läst min presentation så förstår ni varför jag inte kan vara det... ännu. Vet inte varför, men oftast vill alla bara passa in, smälta in, vara en i mängden... jag är inte den personen. Jag vill inte vara personen som är en av sex miljarder, jag vill vara den unika. Visst varje människa är unik med sina små leverfläckar eller med sina snea ögon eller något sånt, men inte på det sättet.

Jag är inte längre någon utan mål, jag fann mitt mål- att finna mig själv. Jag vill inte vara ekot längre, jag nöjer mig med tystnaden.