Föddes vi alla för att följa ett visst mönster? Det började med att jag kom in på samma spår som alla andra, jag började med att klä mig som alla andra. Vissa kallar det för mode, men jag vet inte, ska man se ut som alla andra? Är det då man blir populär? Efter det så sägs det att man blir som dem man umgås med, det innebär att jag faktiskt är som mina föräldrar, mina kompisar, min pojkvän och alla andra som känner mig. Det börjar med skämten, man börjar skratta åt samma sak, man umgås med samma personer och man börjar ibland också prata som de andra. Så där börjar det som skiljer en från alla andra att suddas ut. Dessutom säger man alltid att man blir som sina föräldrar, vem vill det egentligen. Räcker det inte med att de är ens förebilder?!

"Vi föds som starka färgblad, men dör som bleka kopior" - sant!

Jag känner mig som en i mängden, en med precis samma vanor som någon annan, en person som har samma kläder som någon annan har och lyssnar på samma musik som alla andra. Så här är vi alla, på denna runda planet och ingår alla i leken "följa-john". Vissa kanske tycker det är okej, men jag skulle vilja vara den som sticker ut ibland, jag vill vara den som syns och den som är hörd. Jag skulle vilja vara banbrytaren, men för alla som har läst min presentation så förstår ni varför jag inte kan vara det... ännu. Vet inte varför, men oftast vill alla bara passa in, smälta in, vara en i mängden... jag är inte den personen. Jag vill inte vara personen som är en av sex miljarder, jag vill vara den unika. Visst varje människa är unik med sina små leverfläckar eller med sina snea ögon eller något sånt, men inte på det sättet.

Jag är inte längre någon utan mål, jag fann mitt mål- att finna mig själv. Jag vill inte vara ekot längre, jag nöjer mig med tystnaden.