Hahahahahahahaha... folk börjar tro att jag behöver gå i terapi? :P jag tror knappt att det är sant, visst jag mår dåligt och så men faktumet att man faktiskt ska sitta och blotta sitt liv för en främling gör ingenting bättre. Det är som att prata med en jävel på tåget å ba: "aah idag mår jag dåligt för att det och det har hänt, min morsa e sjuk och de e min farsa också. Skolan e åt helvete och jag känner mig ensam" ... Nej jag tror inte det.. Jag förstår egentilgen inte meningen med det hela, det är så jobbigt att bara prata med vännerna om det, inte för att jag gör det, men inte ens med min älskling. Jag vet inte hur långt det här kommer att gå, men jag hoppas att någon fattar hur jag känner iaf... Nån som varit hos en jävla kurator eller vad det heter som vet? ;P

kram who am i